KRÖNIKA: FN-dagen – Svartmålningen av 80-åringen driver mig till vansinne
Tack vare FN fick de gravida flickorna gå kvar i skolan.
Krönika av Svenska Freds ordförande Kerstin Bergeå i Dala-Demokraten den 24 oktober 2025.
När jag var liten gjorde jag inte mycket väsen av mig, men i de “Mina vänner”-böcker som var populära när jag växte upp skulle man fylla i sitt drömyrke.
Där skrev jag kaxigt in FN:s generalsekreterare. Att arbeta för fred över nationsgränser kändes som det absolut mest meningsfulla jag kunde tänka mig.
Ett FN i kris?
Att FN behandlas så styvmoderligt just nu – både av medlemsländer som drar in sina stöd och av vår egen regering som minskar sitt åtagande – gör ont.
Retoriken driver mig till vansinne: när biståndsministern Benjamin Dousa i SVT:s Agenda beskriver FN som ett problem och inte som vår gemensamma möjlighet, känns det direkt bedrövligt.
Har han glömt att denna världsorganisation – född den 24 oktober 1945 – under decennier har byggt upp en stark och trovärdig internationell ordning med de unika och universella mänskliga rättigheterna i centrum?
FN har spelat en avgörande roll i avkoloniseringsprocesserna i Afrika och Asien från 1950-talet och framåt, etablerat en internationell domstol, främjat dialog och nedrustning mellan öst och väst under kalla kriget och fungerat som en samlande kraft i tider av globala kriser.
Att underminera FN kan göras på många sätt. När generalförsamlingen öppnade i år lyste Sveriges statsminister med sin frånvaro.
Donald Trump höll kanske det mest hånfulla tal någon statschef någonsin levererat från FN:s talarstol – och värre: han drog in USA:s ekonomiska stöd och lämnade viktiga avtal som Parisavtalet.
Sveriges bidrag till FN
Ja, FN är i kris. Att den svenska regeringen sänker budgeten för olika FN-organ, stryper stödet till till exempel UNRWA – och därmed även ambitionerna – gör det inte bättre.
Om Trump hakade upp sig på FN-rulltrappan som stannade ett ögonblick och såg allt som var dåligt i FN-skrapan, såg jag något annat när jag gick in i FN-högkvarteret.
Byggnaden vittnar om det viktiga arbete för fred och säkerhet som Sverige har bidragit med:
- Den ikoniska knutna revolvern Non-Violence, bronsskulptur av svensken Carl Fredrik Reuterswärd vid ingången.
- Generalsekreteraren Dag Hammarskjölds vävda porträtt i entrén.
- Diplomaten Folke Bernadottes minnesbyst utanför det meditationsrum Hammarskjöld skapade.
- Och några våningar upp en statyett till minne av Zaida Catalán, en svensk som arbetade för FN och mördades i tjänst i Kongo.
Att jag blir så provocerad av svartmålningen av FN– både från svenskt och amerikanskt håll – beror också på att jag med egna ögon sett hur FN faktiskt kan göra skillnad: genom att förbjuda kärnvapen, i flyktingläger med humanitärt stöd till hungrande, men också i kampen för allas rätt till skolgång.
Listan kan göras lång.
Tanzania
När jag arbetade i Tanzania för några år sedan fanns en lag som innebar att flickor som blivit gravida måste stängas av från skolan. Omkring 55 000 flickor uppskattas ha tvingats lämna skolan under det senaste årtiondet på grund av just det.
Lagen fick massiv kritik genom FN:s råd för mänskliga rättigheter och 2021 valde till slut Tanzanias regering att upphäva förbudet mot att gravida flickor inte skulle få fortsätta skolan.
Jag blundar inte för att låsningarna i FN:s säkerhetsråd är förödande. Men i debatten är det viktigt att tänka på att FN är en medlemsorganisation – FN blir vad medlemmarna gör det till.
Därför är det förödande att så många länder rustar militärt till tänderna, samtidigt som deras finansiering av FN minskar eller uteblir helt.
Om misstron och distanseringen från FN fortsätter – i stället för att vi stärker FN:s roll – vilken väg väljer vi då? Då ges indirekt walkover till den starkes rätt, till våldets väg. Det skrämmer mig.
Framtidspakten
Hoppfullt var det därför att de som vill förbättra och reformera FN samlades till ett stort möte förra året – den så kallade Framtidspakten.
Där konstaterades att FN:s kärnuppdrag: att verka för fred, säkerhet, utveckling, fattigdomsbekämpning och de universella mänskliga rättigheterna – just nu förutsätter att medlemsstaterna omprioriterar sina resurser från militär upprustning till upprustning av folkrätten och diplomatin.
Varje dag pågår ett arbete av yttersta betydelse – för fred, trygghet och mänsklig värdighet. Idag, på FN:s 80-årsdag, önskar jag att detta arbete får den tyngd, prioritet och de resurser som krävs för att rädda kommande generationer från krigets gissel.
Som Svenska Freds tidigare ordförande Per Anders Fogelström en gång uppmanade oss: ”Satsa på den ännu oprövade möjligheten i stället för den länge prövade omöjligheten.”
Krönikan är skriven av Kerstin Bergeå, Svenska Freds ordförande, som fristående krönikör på dalademokraten.se
Läs mer om FN:s betydelse för fred, säkerhet och internationell rätt.
