KRÖNIKA: Medling, diplomati och förebyggande arbete för fred!

KRÖNIKA AV SVENSKA FREDS ORDFÖRANDE KERSTIN BERGEÅ I DALA-DEMOKRATEN 12/6

Det här är uppenbart, ändå är våra politiker inte raka och ärliga med att den avskräckning som sägs ge säkerhet faktiskt har en baksida och kommer med risker. Att den riskerar att leda till ökad misstro, spänningar, klimatpåverkan och att en väpnad konflikt faktiskt bryter ut. Och tänk om vi någon gång fick höra om ett alternativ till den här kostsamma och riskfyllda spiralen.

I stället påstår regeringen som väntat att det militära samarbetet med USA, det så kallade DCA-avtalet, kommer att höja tröskeln för militära konflikter. Forskning om militär avskräckning har dock inte kunnat påvisa att det är en metod som är konfliktavhållande eller minskar risken för krig.

Tänk om våra politiker var tydliga med att vi måste investera mycket mycket mer i att “stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar på samhället i fred”. Det borde vara självklart. Detta är idag ordagrant ett av målen för det civila försvaret. Men tyvärr föreslår försvarsberedningen i rapporten Kraftsamling (Ds 2023:34), som handlar om den övergripande ambitionen för hela totalförsvaret inklusive det civila försvaret, att just denna mening om förebyggande i fredstid tas bort. Det signalerar att förebyggande uppgifter återigen inte bara får en lägre prioritet utan helt prioriteras bort?

Förslaget om en ny inriktning för det civila försvaret väntas beslutas i riksdagen i höst. Hittills helt utan debatt. Det är ännu ett av de många små steg mot ökad militarisering av vårt samhälle som går under radarn för majoriteten av Sveriges befolkning. För alla de som inte har för vana att lusläsa försvarsberedningens betänkanden.

Arbetet med att förebygga väpnade konflikter tonas alltså ned. Medan målet “att upprätthålla försvarsviljan” föreslås vara kvar som en uppgift för det civila försvaret.

Är det förebyggande arbetet i fredstid, att avvärja att väpnade konflikter bryter ut, inte viktigt nu? Är att försvara Sverige, vårt fria och demokratiska samhälle med andra metoder än våld och militära medel inget av värde? För vad är egentligen försvarsvilja? Handlar det enbart om att “med vapen i hand – och med livet som insats – försvara Sverige”?

I informations- och reklamkampanjer från myndigheter som försvarsmakten och MSB ser vi ofta budskap om att det handlar om viljan och beslutsamheten att försvara och skydda grundläggande värden, som demokrati och våra mänskliga fri- och rättigheter.

Ur denna aspekt är min försvarsvilja oerhört stark. Och varje dag kommer den till uttryck i mitt arbete att värna vårt lands fred, demokrati och mänskliga rättigheter genom konfliktförebyggande arbete och nedrustning. Jag är tränad i och har utbildat andra, i ickevåldsmotstånd. Jag förespråkar en politik som sätter konfliktförebyggande, folkrätt, diplomati och mänskliga rättigheter i första rummet. En politik som storsatsar på medling, diplomati och insatser för att komma till bukt med grundorsaker till krig som orättvisor fattigdom och förtryck. Men tyvärr är det knappast det som syftas på när man pratar försvarsvilja. 

I beredningens rapport finns något av en paradox. Det står att ”En förutsättning för att försvarsviljan ska omsättas i försvarsstödjande beteende är att befolkningen har tillit till politiska ledare, myndigheter och institutioner. Ledande samhällsföreträdare måste ha insikten och förmågan att både involvera medborgarna och förmedla allvaret … i sin kommunikation med befolkningen.”

Formuleringen sattes på prov tidigare i år då ÖB Micael Bydén och ministern för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin gjorde utspel om att ”det kan bli krig i Sverige”. ”Jag vill inte i första hand vädja till din rädsla” sa ministern, men det var precis det han gjorde. Så även ÖB, som så gott som jämförde Sverige med Ukraina.

Att förmedla allvar gick fram, men vad hände med meningen om att involvera medborgarna och tilliten till ledare och myndigheter? Uttalandena mötte skarp kritik från många håll.