KRÖNIKA: TVÅ ÅR MED NATO KÄNNS MER SOM EN GRAVÖL ÄN ETT FÖDELSEDAGSKALAS
Det har gått två år sedan Sverige blev medlem i Nato, men någon anledning att fira tycks saknas. Istället växer frågorna om säkerhet, självständighet och demokratisk insyn – och om priset vi betalar för medlemskapet.
Krönika av Svenska Freds ordförande Kerstin Bergeå i Dala-Demokraten den 7 mars 2026.
Det blir nog inga “Sverige i Nato – två år”-tårtor i dag.
Det har gått två år sedan Ungern som sista land sa ja till Sveriges ansökan. Men det känns inte som en dag att fira. Till och med de mest hängivna Nato-vurmarna verkar tugga i sig firandet med ansträngt leende. Kakan är torr. Den har fastnat i halsen för länge sedan.
Kakan är torr. Den har fastnat i halsen för länge sedan.
Under tiden växer listan över vad Europa är berett att göra och betala för att hålla kvar USA i alliansen. Generalsekreterare Mark Rutte ler så brett att det är pinsamt på presskonferenserna, medan han balanserar mellan medlemsländernas oro och en oberäknelig Donald Trump.
Så varför denna bitterhet?
1. För att Nato inte gör oss säkrare
Vi fick höra att medlemskapet var en slags livförsäkring. Artikel 5 – ”en för alla, alla för en” sades vara den orubbliga garantin. Hela kursändringen i säkerhetspolitiken vilade på just det löftet.
Men när röster som Carl Bildt beskriver dagens Nato som ett ”tomt skal” måste frågan ställas: Vad är det egentligen vi har fått? Inte en försäkring utan ett beroendeförhållande. Och till vilket pris?
När Frankrike nu meddelar att man vill utöka sina kärnvapenstridsspetsar och öppnar för möjlig stationering i andra länder är det ett resultat av att avskräckningen i Nato inte fungerar.
Natomedlemskapet såldes in som en garanti för demokrati och säkerhet. Men hittills har vi sett minskad insyn, mer sekretess och en maktförskjutning till regeringen i säkerhetspolitiska frågor. Ett starkt försvar kräver stark demokratisk förankring.
2. För att vi lämnat nedrustningslinjen
Sverige hade en lång tradition av att driva nedrustningsfrågor internationellt. Den traditionen har brutits.
Det hörs ingen skarp kritik från statsministern när Frankrike tänjer på ickespridningsavtalet. Tvärtom har Ulf Kristersson öppnat för att Sverige ska ingå i en liten krets av Natoländer (5 av 32!) som diskuterar ett franskt ”kärnvapenparaply”.
Det är ett historiskt skifte.
3. För att vi militariserar vår omvärld
Hur hamnade vi i att svenska Jas-plan på väg mot Grönland påstås göra mig säkrare?
Sex plan skickades i början av februari till Island. De patrullerar nu över Grönland inom Natoinsatsen Arctic Sentry. Det sker inte i ett vakuum. Ökad amerikansk närvaro i Arktis riskerar att mötas av ryska motdrag. Upprustning föder upprustning och ökad spänning.
Samtidigt har Sverige genom DCA-avtalet gett USA långtgående tillgång till svenska militärbaser – utan de tydliga kärnvapenförbehåll som våra nordiska grannar har infört. I vissa lägen kan USA agera militärt från svenskt territorium för att skydda sina operationer, utan att Sverige fullt ut konsulteras.
Det är inte handlingsfrihet. Det är inlåsning.
Sveriges militära alliansfrihet handlade aldrig om isolationism. Den handlade om självständighet. Om att kunna stå utanför stormaktsblockens logik och verka för diplomati och konfliktförebyggande arbete.
Två år för Sverige i Nato liknar mindre ett födelsedagsfirande och mer en sammankomst efter en begravning.
Det är trots allt mycket som gått förlorat.
Krönikan är skriven av Kerstin Bergeå, Svenska Freds ordförande, som fristående krönikör på dalademokraten.se
Här kan du läsa mer om Sverige och Nato
