KRÖNIKA: Erdoğan har gripit 200 personer inför Nato-mötet
Orden om ”en allians av demokratier” skaver.
Förra året befann jag mig i Haag under Nato-toppmötet, ett möte som sannolikt kommer att bli ihågkommet mest för två saker: att Donald Trump pressade medlemsländerna att höja sina försvarsutgifter till fem procent av BNP och att Natos generalsekreterare Mark Rutte kallade presidenten för ”Daddy”. Jag var i Haag som representant för Svenska Freds för att bevaka mötet och bidra med perspektiv som alltför sällan får utrymme när upprustning dominerar dagordningen.
Det var inte lätt att göra mig hörd i mediebruset, men det gick att vara på plats. Civilsamhället och den fria journalistiken måste kunna granska och bidra med andra perspektiv. Men till nästa toppmöte kommer jag inte att resa. Inte för att frågorna blivit mindre viktiga. Eller för att jag inte vill. Tvärtom.
Jag kommer inte att åka eftersom mötet hålls i Turkiet. Natos största militärmakt, efter USA. Ett land där kritiker, journalister och oppositionella riskerar åtal och frihetsberövanden.
Efter att öppet ha kritiserat president Recep Tayyip Erdoğans Turkiet under Natoprocessen kan jag inte vara säker på att vare sig kunna resa in i landet eller kunna lämna det utan problem. Fallet med den svenske journalisten Joakim Medin känd för sin rapportering om Turkiet och den svenska Natoprocessen, visar att oron inte är obefogad.
Medin satt fängslad i 51 dagar i Turkiet 2025 och den turkiska statens rättsprocess mot honom pågår fortfarande. Nyligen kom också nyheten om att över 200 personer redan gripits i Turkiet inför mötet och att demonstrationer förbjuds från 28 juni och fram till toppmötet, 7–8 juli.
De gripnas brott? Att de var journalister, advokater och fackliga företrädare.
Det här säger något om vår tid, om Nato och den demokratiska tillbakagången världen över. Att vi som Sveriges största fredsorganisation tvingas avstå från att bevaka ett internationellt toppmöte på plats, av säkerhetsskäl är både tragiskt och ett demokratiskt haveri. Samtidigt beskriver Natos generalsekreterare återkommande Nato som en allians av just demokratier.
Orden skaver.
Demokrati handlar inte bara om att hålla val. De ska också vara fria och rättvisa, vilket inte är fallet i Turkiet där oppositionella politiker fängslats.
Så sent som förra året greps Ekrem İmamoğlu, Istanbuls borgmästare och den främsta utmanaren till president Recep Tayyip Erdoğan, några dagar innan han väntades bli oppositionens officiella presidentkandidat. I demokratier ska det också finnas pressfrihet, oberoende domstolar och rätt att kritisera makten utan rädsla för repressalier. När Nato väljer att förlägga sitt viktigaste möte till ett land där dessa fri- och rättigheter under lång tid monterats ned är det svårt att inte fråga sig hur tungt alliansens demokratiska värdegrund egentligen väger.
Och det är inte den enda frågan som förtjänar ett svar.
När USA nyligen bombade Iran valde Natos generalsekreterare att inte rikta någon kritik, utan tvärtom försvara USAs agerande. Trots att folkrätten utgör grunden för internationell säkerhet, speciellt för ett litet land som Sverige.
Även här hemma finns skäl att diskutera utvecklingen ur ett demokratiperspektiv. Sedan Sverige gick med i Nato har flera centrala beslut om försvars- och säkerhetspolitiken flyttats från riksdagen till regeringen. Regeringen kan i dag fatta beslut som tidigare krävde riksdagens godkännande.
Exempelvis är det nu regeringen som beslutar om utländska Nato- och EU-styrkor ska kunna använda svenskt territorium för militära operationer mot tredje land, även om Sverige inte själv är hotat. Den demokratiska kontrollen över några av statens mest långtgående befogenheter har därmed försvagats.
Samtidigt som upprustningen accelererar blir sprickorna inom Nato allt tydligare. Dels finns medlemsländer som följer USA minsta vink, där Sverige tycks göra allt för att vara bäst i klassen. Dels växer osäkerheten kring USAs långsiktiga engagemang i alliansen. Den transatlantiska länken är skör. Mycket av toppmötet kommer därför att handla om hur Europa ska ta ett större ansvar när USA gradvis drar sig tillbaka. Många politiker får det att låta som att den utvecklingen är något som är positivt.
Ingen vill framstå som lurad, sviken. Allra minst ett så nytt Natoland som Sverige.
Jag kan dock gissa att Trump än en gång kommer att låta besviken och klaga på olydiga Spanien som inte lät USA använda dess baser, och på andra medlemsstater som inte velat dras in i USA och Israels krig mot Iran. Trumps krav om gigantisk upprustning pressar dessutom EU att föreslå nästintill en femdubbling av sina satsningar på försvar, säkerhet och rymdverksamhet i budgeten för 2028–2034.
Varje budget handlar om prioriteringar. Varje miljard som går till upprustning är en miljard som inte kan användas någon annanstans. Samtidigt brottas Europa med klimatkris (Frankrike kokar av värme), förlust av biologisk mångfald, bostadsbrist, växande fattigdom och ökande sociala klyftor, problem som redan idag påverkar människors trygghet och riskerar att undergräva den långsiktiga stabiliteten.
Tänk om Sverige kunde lägga lika mycket kraft på att försvara demokrati, folkrätt och mänskliga rättigheter som på att vara bäst i klassen när det gäller militär upprustning och att vinna Washingtons uppskattning.
Göran Greider förutspår dystert en auktoritär utveckling; “i Sverige och över hela Europa kommer de ökande försvarskostnaderna till slut att gå ut över vanligt folks levnadsstandard och därmed troligen göra fler väljare mottagliga för högerpopulistiska budskap när välfärden urholkas”.
Därför är den viktigaste frågan inför Nato-toppmötet inte alls hur snabbt upprustningen och omställningen ska ske. Utan om alliansen fortfarande är beredd att försvara de demokratiska värden som den säger sig vara skapad för att skydda?
Tänk om Sverige kunde lägga lika mycket kraft på att försvara demokrati, folkrätt och mänskliga rättigheter som på att vara bäst i klassen när det gäller militär upprustning och att vinna Washingtons uppskattning.
Det var inte länge sedan Sverige år 2019 tydligt markerade mot Turkiets folkrättsbrott och stoppade vapenexporten till följd av Turkiets bombningar av norra Syrien. Men nu har Nato-medlemskapet istället öppnat vägen för vapnen igen. Sverige valde att legitimera Turkiets agerande och fördubbla vapenexporten till Turkiet under 2025. Samma år som både oppositionsledaren İmamoğlu, den främsta utmanaren till president Erdoğan och den svenska journalisten Joakim Medin fängslades.
Vad toppmötet i Ankara blir hågkommet för återstår att se. Men ett som är säkert är att hållbar fred och mänsklig säkerhet varken byggs av kapprustning eller att insyn, öppen debatt och demokratiska rättigheter begränsas.
När den så kallade “demokratins försvar” kräver att demokratin sätts på undantag har något gått allvarligt fel.
Kerstin Bergeå, ordförande för Svenska Freds
Krönika av Svenska Freds ordförande Kerstin Bergeå i Dala-Demokraten den 7 juli 2026.
