Men: huvudsaken är väl att man inte exporterar vapen som direkt kan användas för att kränka mänskliga rättigheter, övrig krigsmateriel som till exempel övervakningsutrustning borde väl vara ok?

Sverige har exporterat både övrig krigsmateriel, som till exempel övervakningsutrustning och krigsmateriel för strid till flera icke-demokratier och diktaturer samt till länder i krig och där allvarliga brott mot mänskliga rättigheter pågår. Saabs radarsystem Erieye, som tidigare sålts till Saudiarabien, har till exempel kunnat kopplas till den saudiska krigföringen mot Jemen. Saabs uppdaterade radarsystem Globaleye, som nyligen sålts till Förenade arabemiraten, riskerar också att användas för att upprätthålla den blockad som hindrar mat och förnödenheter att nå civilbefolkningen. 

 

Det finns två huvudsakliga sätt att se på vapenexport. Antingen ser man till varje vapentyp och om den direkt kan användas för att kränka mänskliga rättigheter. Det kallas materielspecifikt synsätt. Eller så ser man till situationen i mottagarlandet som helhet. I de svenska reglerna står det att det är situationen i landet som helhet som ska bedömas. Trots det används ofta det materielspecifika argumentet i debatten. Det är ett alltför snävt sätt att se på vapenförsäljning.

 

För det första kan även övrig krigsmateriel, som radarsystem, användas i offensiv krigföring, till exempel för att hämta in information inför en bombattack. Den kan även användas för att övervaka och kränka ett lands befolkning.

 

För det andra är krigsmaterielförsäljning starkt legitimerande. Att sälja krigsmateriel till ett land har kallats den högsta formen av godkännande för ett lands beteende. Att sälja krigsmateriel till länder i väpnad konflikt, som bryter mot mänskliga rättigheter, som överprioriterar sin militär eller som förnekar sin befolkning demokrati är att godkänna detta agerande. 

 

Uppdaterad 2020-05-20