Men: Sverige behöver väl en egen vapenindustri för att kunna vara oberoende?

Anledningen till att Sverige har en så väldigt stor vapenindustri i förhållande till landets storlek är att det var en del av svensk neutralitetspolitik. För att kunna förklara oss neutrala om det skulle bli krig kunde Sverige inte vara beroende av andra länder för att få vapen, var tanken. Alltså behövde vi göra allting själva. För att ha råd med det behövde vi också sälja vapen.

 

Det här argumentet är inte längre giltigt av två anledningar.

 

För det första har Sverige inte längre en neutralitetspolitik. Målet för svensk säkerhetspolitik är inte längre att vara oberoende och vi har till exempel gått med i EU och samarbetar med Nato. Det grundläggande motivet till svensk vapenexport har alltså försvunnit.

 

För det andra är de flesta vapensystem idag internationella och består av delar från många olika länder. När man pratar om ”svenska vapen” är det alltså oftast internationella vapen som bara till viss del är producerade av svenska företag eller i Sverige. I det svenska stridsflygplanet Jas 39 Gripen är till exempel två tredjedelar att huvuddelarna från andra länder samt även en stor andel av de mindre komponenterna.

 

Vapenexporten kan faktiskt begränsa Sveriges politiska handlingsutrymme på många sätt, just eftersom det gör Sverige beroende av leveranser av delar till vapensystem. Under den amerikanska invasionen av Irak 2003 fördömde Sveriges statsminister Göran Persson och utrikesminister Anna Lindh kraftigt USA:s agerande samtidigt som svensk vapenexport tilläts fortsätta till både USA och Storbritannien. Göran Persson försvarade försäljningen med att det var viktigt att fortsätta leverera till USA eftersom vi var beroende av att USA inte stoppade leveransen av komponenter till Jas Gripen.

 

Uppdaterad 2020-05-20