Home / Upptäck / Försvars- och Säkerhetspolitik / PAX: ATT SKAPA EN SOLDAT

PAX: ATT SKAPA EN SOLDAT

2018-11-10

Tre strategier krävs för att en normal människa ska förmås att döda som soldat. Det finns likheter med hur polarisering skapas i ett samhälle.

En person som tigger i Ystad. Debatten mot tiggare har blivit allt mer hätsk. Foto: John Leffmann

Sommaren 2018 mördades en hemlös man i Huskvarna. Flera tonårspojkar hade under flera månader trakasserat den hemlöse tiggaren. De ska ha skrutit och spridit filmer på misshandeln i sociala medier. När det här skrivs misstänks två av pojkarna för mord, varav en är under 15 år. Två andra pojkar, också under 15 år, misstänks för misshandel.

Många blev chockade och undrade hur det kunde ske. Dåden följde efter en längre tid av hätsk debatt där vissa menat att tiggare ”stör gatubilden”. EU-migranter beskrevs ofta som ett ”problem som skulle åtgärdas” och flera lagförslag om att förbjuda tiggeri hade diskuterats. Påverkades tonåringarna av det i sina handlingar?

Hos alla sunda individer finns en mental spärr mot att döda. Empati med andra och en motvilja att göra någon illa är djupt mänskliga egenskaper. Samtidigt är överenskommelsen enligt våldsmonopolet att det är legitimt för militärer, och ibland poliser, att skada och i vissa fall döda. Hur skapas de förutsättningar som gör grovt våld möjligt, militärt men också i andra situationer i vårt samhälle?

Så kringgås moralen

David Bergman är kapten och försvarsmaktsdoktorand i psykologi på Stockholms Universitet, det vill säga att hans doktorandtjänst är kopplad till och finansierad av Försvarsmakten. I en artikel om stridens psykologi för Kungliga krigsvetenskapsakademin skriver han om hur man skapar en god soldat. De bäst lämpade att genomgå en militär utbildning är enligt David Bergman personer som inte har någon överdriven benägenhet att utöva våld. En bra soldat har tvärtom sunda moraliska och etiska värderingar och den militära utbildningen går inte ut på att ändra individens moraliska uppfattning om att det är fel att döda. Istället lär sig soldater under vilka förutsättningar som dessa moraliska uppfattningar kan kringgås – där det finns vad han kallar en ”moralisk frikoppling”.

”För att möjliggöra framgång i strid måste (…) varje militärt system skapa förhållanden som möjliggör att individer kan åsamka död, förödelse och lidande gentemot andra utan att i efterhand orsaka en oöverkomlig börda av stress, skuld och ånger”.

”Att lära en normal människa att döda är en konst som berör ett flertal psykologiska mekanismer”, skriver David Bergman. Tre strategier används för att soldater inte ska drabbas av kval och känslor av skuld när de som militärer begår våldshandlingar eller till och med dödar, fortsätter han.

För det första: distans till offret och till det egna våldets konsekvenser. Ju närmare, fysiskt och känslomässigt, soldaten är till den som skadas desto större är motståndet. För det andra: avindividualisering. Uniform, hierarki och struktur får soldaten att känna sig mer som en grupp, mindre som en individ med eget ansvar för sina handlingar. Daniel Bergman drar själv parallellen till att samma drivkraft finns vid läktarvåld och huliganism. För det tredje: att motståndaren reduceras från person till objekt – en fiende. När fienden avhumaniseras sänks den psykologiska tröskeln för att skada eller döda. Fienden kan tilldelas diverse motbjudande egenskaper – beskrivas som ond, opålitlig och lömsk. En annan sort. På detta sätt är avhumaniseringen en del av vad som gör det militära våldet möjligt.

Skapa polarisering

Dessa medvetna strategier har många likheter med hur polarisering skapas i det gemensamma samtalet eller det inom vissa grupperingar. ”De andra” tilldelas egenskaper som ”vi” inte har. Vi i väst lever i en fredlig, utvecklad och fri kultur. De andra har genom historien beskrivits som underutvecklade och barbariska. Bilder som dessa påverkar vår förståelse för vad som sker runt omkring oss. Bilden av de andra som olika oss har historiskt använts för att legitimera kolonialism och exploatering och spelar fortfarande en viktig roll i att motivera dagens globala och nationella ojämlikhet.

Mellan ord och våldshandling är dock avståndet stort. Och även om man inte tvingas se konsekvenserna, oavsett hur tydligt en ingick i en grupp med ett gemensamt mål och hur mycket offret avhumaniserats, ligger ansvaret för våldet slutligen hos den som utför det. Utifrån Daniel Bergmans redogörelse för hur förutsättningarna till våld medvetet skapas i det militära systemet blir det trots det tydligt hur grunden till våld läggs långt innan det utförs. I det militära precis som i resten av samhället. I förenklingarna, grupperingarna och avhumaniseringen. I Huskvarna, i skolorna, i debatten om tiggare och migranter, i filmer, bilder och runt köksbordet. Det är också där det kan undvikas och förebyggas.

KAJSA SÖRMAN

LINDA ÅKERSTRÖM

Svenska Freds

Pax nr 4/specialutgåva Säkert, 2018