PAX: RÄDDA MÄNNISKOR KAN INTE TÄNKA

Känslor verkar vara viktigare än fakta för dem som vill upprusta, skriver Mattias Göransson, författare till boken "Björnen kommer!".

I dag är alla svenska riksdagspartier överens om att vi ska satsa mer pengar på försvaret. De som vill gå längst – Liberalerna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna – vill se årsbudgeten fördubblad från 45 miljarder till 90. Nya ubåtar, jaktrobotar och luftvärnsmissiler är redan beställda, sedan tillkommer med all säkerhet en ny generation Jasplan och troligen en ny pansarbataljon. Motiveringen känner vi alla till: ”det förändrade säkerhetspolitiska läget” och ”den ökade hotbild” som råder sedan Ryssland gav sig på Ukraina våren 2014.

Krim och östra Ukraina ligger förvisso 200 mil bort, men alla som följt försvarsdebatten och medierapporteringen de senaste åren hyser rimligen få tvivel om att Ryssland hyser aggressiva avsikter även mot Sverige. Jaktplan kränker våra gränser, en undervattensfarkost våldgästar Stockholms skärgård, misstänkta spioner siktas på Gotland och vad som sägs vara drönare observeras vid militärövningar. En nedfallen TV-mast utanför Borås, ett flygledningshaveri på Arlanda och en cyberattack mot våra massmedier tillskrivs ryssarna. Nya raketer i Kaliningrad utmålas som ett hot mot hela södra Sverige, ett påstått spionplan avvisas från Kiruna och riksdagsvalet sägs utgöra en måltavla för påverkansoperationer.

Problemet är att inte en enda av dessa ”incidenter” överlever den mest basala faktakontroll. Påverkansoperationerna mot valet blev det ingenting av, ”spionplanet” var ett klimatforskningsplan, Försvarsmaktens ”säkra bevis” för ”undervattensintrånget” visade sig vara ett tekniskt misstag och spionerna på Gotland var av allt att döma vanliga turister. Drönarna trodde inte ens Försvarsmakten själv på – ryssarna saknar drönare som kan flyga så långt – och raketerna i Kaliningrad ersatte i själva verket betydligt farligare missiler och ingick i ett sedan länge aviserat moderniseringsprojekt. De kränkande ryska jaktplanen gör enligt flygvapnet banala navigeringsmissar, precis som när amerikanska, tyska och danska plan råkar snedda över våra gränser, och är dessutom färre i dag än före Ukrainakonflikten.
TV-masten? Några lokala ungdomar hade klättrat upp i den innan den föll i backen. Arlandas flygledningsproblem? Telia hade slarvat vid serveruppdateringen. Senast polisen hade något att säga om cyberattacken mot massmedierna sökte man efter de skyldiga i Israel.

Men brist på fakta utesluter som bekant inte en bestämd uppfattning. När jag för min bok Björnen kommer! intervjuade försvarsutskottets ordförande Allan Widman höll han med mig om att den utmålade hotbildens enskilda delar inte höll streck, men menade att det inte påverkade helheten: ”Jag har aldrig velat rusa in i detaljerna. För mig handlar det mer om den stora oron. Och att den oron är genuin hos mig, det kan du vara lugn för.”

Med andra ord: känslor är viktigare än sakuppgifter. Själv levde jag i tron att all skattefinansierad verksamhet var evidensbaserad.

På ett principiellt plan är de debattörer, journalister och politiker som hörs mest i försvarsfrågan snarlika de poliser som uppmärksammas för att skjuta ihjäl obeväpnade svarta i USA. Gripna av fruktan inför vad de uppfattar som ett hot går de in i ett tunnelseende där verkligheten ersätts av självgenererade, bekräftande mönster – och vad som helst kan misstas för ett dödligt vapen: en leksakspistol, en portmonnä eller till och med en pocketbok.

Det sorgligaste är att historien upprepar sig. Under 1980-talet ledde Sovjetunionens agerande mot Afghanistan och Polen till en molande svensk rädsla. Som en följd tolkades polska tavelförsäljare, sovjetiska lastbilschaufförer, oidentifierade östersjödykare, besökande idrottare från östblocket samt allsköns marina objekt som bevis för ryska aggressioner även mot oss. Så kallade fosterlandsvänner varnade för ett överraskande angrepp och vi rustade upp – alltmedan Sovjetunionen sakta men säkert rostade ihop och föll samman.

I efterhand visade sig vår militär och underrättelsetjänst ha gjort en lång rad hårresande misstag, kanske bäst illustrerat av de ljudinspelningar av minkar, sillstim och en motorseglare som utmålats som teknisk bevisning för kränkande sovjetiska ubåtar. Eftersom vartenda delpåstående hade varit falskt hade naturligtvis även den sammanvägda bilden blivit helt fel.

Den som inte kan sin historia är dömd att upprepa den. Synd bara att det ska kosta så satans mycket pengar, och att de hade kunnat användas till så mycket annat.

MATTIAS GÖRANSSON

Mattias Göransson är chefredaktör för magasinet Filter och författare till boken Björnen kommer! Om ryssrädsla, mönsterseende och militära misstag.

Foto:  Ola Kjelbye

Pax nr 4/specialutgåva Säkert, 2018