PAX 4/16: VAPEN KLYVS I BITAR PÅ KURS I AVVÄPNING

– Jag var rädd. Det var förs­ta gången jag höll ett vapen i min hand, så det var läskigt. Men på samma gång var det givande, för jag tänkte på mitt folk och den fredsprocess som vi går igenom nu, på alla vapen som ska förstöras, vapen som har orsakat så mycket problem och sorg i mitt land. Jag tänkte på det och jag var lycklig; detta kommer att hända, om allt går väl, berättar Laura Catalina Guiterrez Campos efteråt.

Den svenska myndigheten för fred, säkerhet och utveckling, Folke Bernadotteakademin, är en av de världsledande experterna på DDR, (Disarmament, Demobilization, Reintegration), det vill säga avväpning, demobilisering och återanpassning av före detta kombattanter. Några av FBA:s experter har deltagit på workshops och bidragit med expertis i Svenska Freds DDR-projekt i Ukraina.

Roman Koval från Svenska Freds samarbetspartner i Ukraina, Institute for Peace and Common Ground (IPCG), var en av deltagarna när FBA i september/oktober höll en kurs i DDR i Stockholm. En dag åkte deltagarna ut till Försvarets förband Livgardet i Kungsängen utanför Stockholm för att få känna på en viktig del i avväpningen, förstörandet av vapen. Med såg, skärbrännare och vinkelkap delades AK5:or, redan avsedda att kasseras,  i tre delar så att de aldrig mer skulle kunna användas som vapen.

”Omvandlande”

– Det var ett nöje. Jag kände att jag på något sätt bidrog till fred, beskrev Roman Koval.

– Som före detta militär kändes det konstigt, eftersom vi fått lära oss att respektera och ta hand om våra vapen. Så det var omvandlande.

Tanken med att låta kursdeltagarna förstöra vapen är dels att de ska få konkret kunskap om hur ett vapen görs obrukbart inom en DDR-process, dels att övervinna det obehag som många känner inför att ta i ett vapen. Det ska ge fredsarbetarna mer självförtroende att diskutera dessa frågor med exempelvis militärpersonal.

Egentligen börjar DDR-arbetet inte förrän det finns ett fredsavtal. Men förberedelserna börjar ofta många år innan. I Ukraina finns inget fredsavtal, bara ett eldupphör som inte fungerar särskilt bra. I Colombia har processen kommit betydligt längre. Även om colombianerna röstade nej till fredsavtalet i folkomröstningen finns förhoppningar om att ha ett fredsavtal på plats inom en inte alltför lång framtid, och under tiden fortsätter arbetet med bland annat DDR.

Stefan Åström på FBA har varit med Svenska Freds i Ukraina. När Pax talar med honom är han i Colombia för att arbeta med bland annat DDR. FBA har i flera år stöttat fredsprocessen i Colombia.

DDR är en del av fredsavtalet, som blev klart i augusti. Farc ingick ett eldupphöravtal i augusti, när fredsavtalet förhandlats fram. Efter folkomröstningen gjordes vad Stefan Åström beskriver som en brandkårsutryckning då parterna åkte tillbaka till Kuba och lyckades förhandla fram ett nytt eldupphöravtal som gäller till sista december.

– Förhoppningen är att det ska finnas ett nytt fredsavtal på plats den 31 december. Man har inte börjat lämna in vapnen ännu. Det kommer inte att ske förrän det finns ett ratificerat fredsavtal och en amnestilag för dem som inte begått brott mot mänskligheten, berättar Stefan Åström.

Besvikelse

Han beskriver att det finns en väldig besvikelse hos den del av befolkningen som röstade ja till fredsavtalet.

– Samtidigt finns det en ökad förståelse för att man inte kan lämna halva befolkningen utanför ett fredsavtal, man måste lyssna på motståndarsidan. Det har förts relativt konstruktiva samtal där det hamrats fram 400 punkter för att se hur man kan nå fram till ett nytt avtal med Farc där det tas tillräcklig hänsyn till både nejsidan och Farcs krav. Det finns vissa punkter som är känsliga, berättar Stefan Åström.

De känsliga punkterna handlar om återanpassningsdelen. Det finns ett tidigare återanpassningsprogram som användes i samband med avväpningen av  paramilitären 2006. Farc vill inte ansluta sig till det eftersom man anser att det användes för att locka desertörer från Farc och få dem att lämna information.

– Farc uppfattar detta som en del av krigföringen. En stor del av vårt jobb är att modifiera programmet och göra det mer aptitligt. Det är sådana saker vi nu talar om, berättar Stefan Åström.

– DDR är inte ett instrument som man skapar fred med, utan det är ett resultat av en politisk process. Vid något tillfälle känner de stridande parterna att ”nu har vi tillräckligt förtroende, tillräckliga garantier, nu kan vi lämna in våra vapen”. Men om de inte känner det, då blir det ingen avväpning. Alla parter måste vara involverade och folkomröstningen visar ju att avtalet inte var tillräckligt förankrat, säger Stefan Åström.

Tillbaka till Livgardet och Laura Catalina Guiterrez Campos från Colombian Agency for Reintegration. Hon känner sig hoppfull och hon är glad att hon får arbeta med DDR och med fredsprocessen.

De största hindren är återanpassningen, menar hon.

– Farc ska bli ett politiskt parti och lämna in sina vapen. Så jag tror att återintegrering och försoning är de största utmaningarna. Ex-kombattanterna är stigmatiserade, jag vet inte hur vi ska hantera återintegreringen i samhället för de är inte alltid så accepterade. Övergångsrättvisan kommer också att bli en svår fråga, eftersom det är meningen att de ska få amnesti. Det kommer att bli svårt att acceptera.

Projekt spelar roll

Svenska Freds projekt är litet och avslutas under året. Men även ett sådant litet projekt har betydelse, menar Stefan Åström.

– Det handlar om kunskapsöverföring, ungefär som att navigera i skärgården – det finns många blindskär. Det handlar många gånger om att prata med dem som genererar våld. Det är en pedagogisk uppgift, men någon måste göra det och ge dem en möjlighet att ta sig ur våldet annars tar det aldrig slut, säger han.

I Ukraina har Svenska Freds fått börja jobba med en part. Det handlar främst om återintegrering in i det ukrainska samhället av kombattanter som kommer tillbaka från kriget. I det här läget finns möjligheter att förbereda samhället, myndigheter och internationella organisationer och höja deras kompetens om vad DDR är.

– Man kan göra mycket även utan ett fredsavtal. Nu har vi gjort ganska små saker. Man kan börja med en specifik fråga, till exempel: Här finns före detta kombattanter. Vilken typ av problem skapar detta? De som jobbar med veteranerna kanske inte är medvetna om att det de gör är en del av DDR. Då är det bra med en extern aktör som kan gå in och visa hur konfliktlösning och fredsbyggande går till.

Roman Koval, Svenska Freds samarbetspartner, och hans organisation IPCG passar in på den beskrivningen. IPCG arbetar bland annat med samhällsbaserad säkerhet och organiserar dialoger med ex-kombattanter som kommit tillbaka från kriget.

– Vi vill lära oss hur vi kan göra det bättre. Vi har många utmaningar, och nu har vi lärt oss hur vi kan hantera dem, säger Roman Koval.

Bredvid de gula säckarna med obrukbara vapendelar förklarar Roman Koval att han redan börjat planera vilka lärdomar han kan ta med sig hem till Ukraina och använda i praktiken.

– Det finns många mål att uppnå i Ukraina. Vi är inte där än, eftersom vi inte har något fredsavtal, men vi hoppas att fred ligger framför oss. Vi kan inte ha krig för alltid så vi bör studera DDR-processen. Förr eller senare har vi fred. Helst förr.

– Vi letar aldrig efter svårigheter, vi söker alltid efter möjligheterna. Annars riskerar man att bli fast med problemen, men om man söker möjligheterna kan man uppnå något, säger Roman Koval.

EVA KELLSTRÖM FROSTE

Pax nr 4 2016