PAX: PRIVILEGIET ATT DEFINIERA SÄKERHET

Bilan Osman, föreläsare och skribent, skriver om hur diskussionen om säkerhet påverkas av uppdelningen av "vi" och "dom". Och hur uppdelningen påverkar säkerheten.

Februari 2017. I Florida håller Donald Trump ett massmöte. I vanlig ordning talar han om vikten av hårdare lagar. Världen har förändrats, menar han. Och detta beror på flyktingar och invandrare. Plötsligt nämner han Sverige.

Ni såg vad som hände igår i Sverige. Sverige! Vem kunde tro det? De tog in en stor mängd [flyktingar, min anm.] och nu har de fått problem de aldrig trodde var möjliga, säger han.

I Sverige kom dock förvirringen att bli total. Inget anmärkningsvärt hade hänt vid tidpunkten. Men för de allmänna attityderna spelade det ingen större roll: Sverige upplevs de facto som ett otryggt land. Och detta menar många beror på ”De Andra”.

Föreställningen om ett Sverige som står inför sin egen undergång uppstod inte ur ett vakuum. Den svenska självbilden har alltsedan 1900-talets början varit en av våra främsta exportvaror. Berättelsen om det homogena Folkhemssverige, en gång vita och framgångsrika – men nu förändrat i grunden. Det är massvåldtäkter, bilbränder och rån som beskrivs ha uppstått i spåren av migration.

Länge tillät vi de här typerna av föreställningar existera bland marginalerna. Men vårt politiska landskap har den senare tiden förändrats, och därmed också acceptansen för högerpopulistiska, och rasistiska, beskrivningar.

Den västerländska säkerhetsdiskursen har i alla tider konstruerat falska gemenskaper, och inre fiender. Avståndet mellan ”vi” och ”dom” i en säkerhetspolitisk kontext är idag påtagligt. Det finns ett enhetligt ”vi”, vi som gärna sitter vid fikaborden, talar om utvalda platser ingen vågar gå till (no-go-zoner). Vi som är ”folket” vars ”oro” måste tas på allvar.

Och så finns ”dom”. De som lever i skuggorna av faktiska samhällsförändringar. Ökade inkomstskillnader, livsnödvändig service som läggs ner eller flyttar och en upplevd maktlöshet. Men som samtidigt tvingas hantera ensidiga mediebilder och en politisk kapplöpning om vem som kan straffa ”dom” allra hårdast.

”De” vars oro aldrig tas på allvar.

Den västerländska säkerhetsdiskursen kokas ner till frågan: vem har egentligen privilegiet att definiera säkerhet? Och säkerhet för vem?

Januari 2018. Under en partiledardebatt säger Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson att militär bör sättas in för att få bukt på den organiserade kriminaliteten. Han får stöd av Stefan Löfven.

Det är inte min första åtgärd att sätta in militär, men jag är beredd att göra vad som behövs för att se till att den grova organiserade brottsligheten ska bort, sade statsministern till TT

Det finns inte mycket som tyder på att hårdare lagar, och en militarisering av ett samhälle skulle fungera. USA är kanske vårt tydligaste exempel. Trots hårda lagar, dödsstraff och långa straff präglas landet av en hög brottslighet. Men, det har slutat handla om det. Förslagen syftar snarare till att vagga ett odefinierat ”folk” till en falsk trygghet. ”Vi” som har mandatet att definiera säkerhet för alla andra, tillåts styra kriminalpolitiska utspel.

Men trots kortsiktiga populistiska lösningar, finns fortfarande ”dom” kvar. De som inte sammankopplar militär utanför lägenheten med trygghet. Dem vi talar om men inte med.

De vars beskrivning av säkerhet inte platsar i det offentliga samtalet.

BILAN OSMAN

föreläsare och skribent

Foto: David Lagerlöf

Pax nr 4/Specialutgåva Säkert, 2018