PAX: UPPRUSTNINGENS ÅTERKOMST – OCH HUR VI MÄTER DEN

2014 var året då avskräckningen gjorde sin återkomst i den svenska försvarsdebatten. Från en tid av fokus på internationella insatser och en omställning från invasions- till insatsförsvar svängde pendeln. Plötsligt sålde kvällstidningarna extrabilagor om det kalla kriget och samtliga riksdagspartier började återigen tala om upprustning – om än i olika omfattning. Men hur står det egentligen till med det svenska försvarsanslaget och hur påverkas debatten av hur försvarsutgifternas utveckling beskrivs?

Efter det kalla krigets slut ifrågasattes de stora investeringarna i militärt försvar runt om i världen. Mellan 1989 och 1998 minskade världens samlade militärutgifter med en tredjedel räknat i fasta priser. Men nedrustningen var inte jämnt fördelad. Västeuropas utgifter gick bara ned 14 procent samma period och Sverige hörde till de länder som efter Berlinmurens fall fram till 2010 dragit ned minst på sitt militära försvar. Trots det var bilden av det svenska försvarets utveckling i debatten inte sällan en av nära total nedmontering. ”Svältkost inte receptet för anorektiskt försvar”, var rubriken på en artikel av Svenska Dagbladets ledarskribent Claes Arvidsson samma år.

Diagrammet här bredvid visar det svenska försvarsanslaget över tid omräknat med hjälp av konsumentprisindex KPI (staplar) och som andel av bruttonationalprodukten BNP (punkter). KPI, eller fast pris, används för att kompensera för förändringar i prisnivån. Det gör det möjligt att till exempel jämföra priset på en vara 1971 med priset på samma vara idag.

Fram till år 2000 låg de svenska militärutgifterna relativt stabilt, på en nivå motsvarande ca 51,5 miljarder kronor i 2015 års priser. Sedan minskade militärutgifterna allt eftersom till som lägst ca 40,6 miljarder kronor år 2009 och låg sedan ganska stabilt där i några år. Men, sedan svängde det igen. En debatt som präglades starkt av Rysslands invasion av Ukraina och annektering av Krim samt påstådda ubåtskränkningar och kränkningar av svenskt luftrum under 2014 ledde till att riksdagen i juni 2015 beslutade om att återigen öka de svenska försvarsutgifterna. En försvarsuppgörelse 2019 beslutade om en historisk ökning av försvarsanslagen, till 84 miljarder 2025.

I debatten används oftast inte KPI utan ett annat mått för att beskriva
utvecklingen; försvarsanslaget som andel av BNP. Inom Nato är ett mål till exempel att alla medlemsländer ska lägga minst två procent av BNP på försvaret. BNP är ett mått på välståndet i ett land. Eller: den samlade ekonomiska aktiviteten i ett land under
en viss tid. Att beskriva försvarsanslaget på detta sätt är som att säga att en viss andel av de sammantagna inkomsterna i Sverige bör gå till det militära försvaret. Oavsett hotbild, analys eller andra prioriteringar. Ökar våra inkomster borde vi, enligt detta synsätt, öka försvarsanslaget i samma takt. Men det sambandet är långt ifrån självklart. Som diagrammet visar skiljer sig bilden av försvarsanslagets utveckling kraftigt beroende på vilket mått som används. Försvarsanslagets storlek i förhållande till BNP har kraftigt minskat.

Det finns dock kritik mot KPI, framför allt att det inte tar hänsyn till att militära förmågor och materiel ökar snabbare i pris än andra varor, vilket i så fall innebär att försvarets köpkraft år 2025 inte alls kommer att vara lika stor som den var fram till år 2000. Frågan är dock varför kostnaderna för militär verksamhet stiger snabbare än i andra sektorer i samhället.
Här går det att misstänka att egenskaper hos en på många sätt osund marknad spelar in. Otillräcklig konkurrens, täta förbindelser mellan de som producerar militär materiel och de som beställer den samt en utbredd korruption är alla saker som kan driva upp priserna.
Det viktiga är att bilden av försvarsanslagets utveckling är starkt beroende av vilket mått som används och bygger på antaganden som behöver ifrågasättas om en konstruktiv debatt ska kunna föras. En debatt om avskräckning – om vad den kostar och om vi tror på att den skapar säkerhet.

LINDA ÅKERSTRÖM

Svenska Freds

Källor:

Stockholm International Peace Research Institute (1999). SIPRI Yearbook 1999, Armaments, Disarmament and International Security. Oxford och New York: Oxford University Press.

Arvidsson, Claes. ”Svältkost inte receptet för anorektiskt försvar” i Svenska Dagbladet 2010-02-27.

Siffror och diagram om Försvarsanslaget enligt KPI och som andel av BNP är framtagna av B-G Bergstrand, Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.

Pax nr 4/Specialutgåva Säkert, 2018 (uppdaterad december 2019)