AGNES HAR ORDET: DET SÄKERHETSPOLITISKA LÄGET

Att den svenska medierapporteringen i början av året domineras av det militära försvaret, krav på ökad upprustning och ett svenskt NATO-medlemskap är i sig inte ovanligt. Då arrangeras nämligen Folk och Försvars rikskonferens, ett årligt forum för frågor om försvars- och säkerhetspolitik där det militära perspektivet står i fokus, ofta med  hänvisning till vad som regelmässigt beskrivs som ett ”försämrat säkerhetspolitiskt läge”.

Inledningen av detta år har rapporteringen dock även präglats av en händelse som är allt annat än vanlig, att ryska trupper samlats vid gränsen till Ukraina och ett ryskt uttalat hot om att angripa landet militärt.  

Det ryska auktoritära styrets agerande vad gäller Ukraina är djupt oroande. Det ökar risken för väpnad konflikt och skapar spänningar internationellt som behöver hanteras för att undvika upptrappning. Det ryska styrets oacceptabla förtryck av grupper i den egna befolkningen har också länge varit en stor säkerhetsrisk för allt från journalister, feminister, demokratiaktivister, människorättsförsvarare till HBTQI-personer.

Att människorättsorganisationen Memorial har terrorstämplats är ytterligare ett exempel på med vilken kraft demokratiska röster hålls nere. Putins agerande måste fördömas och motverkas. Sveriges regering och omvärlden bör tydligt och klart kräva ett stopp för det aggressiva beteendet mot bland annat Ukraina och att kränkningarna av mänskliga rättigheter upphör i Ryssland. De demokratiska krafterna och civilsamhället i Ryssland som verkar för långsiktig förändring måste få stöd. Det är de som arbetar för ett fredligt och demokratiskt Ryssland och som på sikt kan bygga hållbar fred med omvärlden.

Sverige har med anledning av Rysslands agerande skärpt den militära beredskapen, bland annat på Gotland. Debatten är alarmistisk med fokus på hur Sverige militärt ska sätta hårt mot hårt. Dagens Nyheter puffar på Instagram för den drygt ett år gamla artikeln Så kan ett krig mot Sverige börja. Det högerkonservativa blocket kräver att försvarsberedningen ska sammankallas för att kunna höja försvarsbudgeten ytterligare (trots att den nyligen höjdes på ett sätt som beskrivs som historiskt) och att regeringen borde ompröva beslutet att gå med i Nato. Trots att det militära hotet är riktat mot Ukraina ger medierapporteringen intrycket av att Ryssland är på god väg att anfalla Sverige, även om Försvarsmakten återkommande kommunicerat att just den risken är låg. ”Vi har ett oroligt Europa och vi har en säkerhetspolitisk utveckling som har gått åt fel håll, men risken för väpnad konflikt är låg”, kommenterade överste Mattias Ardin, chef för Gotlands regemente läget i bland annat Aftonbladet.

Vi måste ta till alla verktyg och metoder som finns för att förhindra att en väpnad konflikt bryter ut. Avskräckning i form av hot om våld eller våldsanvändning som metod för att minska risken för väpnad konflikt är ineffektiv och väldigt riskfylld. Dessutom gynnas Putin av ökad oro och polarisering och av att Sverige möter hans hot med militära svar. Genom det kan han legitimera sin egen aggressivitet och upprustning. Sveriges regering måste tydligt och klart kommunicera att vi inte går på Putins grepp. Vi bör signalera att vi alltid prioriterar samtal och diplomati för att bidra till att minska spänningarna.

I den upptrissade medierapporteringen och i den onyanserade debatten där Sverige väntas “visa musklerna” och signalerar till Ryssland att “Sverige inte kommer att tas på sängen i den händelse att något händer”, anas en osmakligt romantiserad bild av krig. Krig är alltid ett misslyckande med ofattbara konsekvenser för människor och samhällen. Var är de kritiska frågorna? De som annars är en regel i journalistisk rapportering. Var är utrymmet för olika åsikter om den säkerhetspolitik som förs och de åtgärder som vidtas?   

I dessa lägen ställs ofta frågan, många gånger insinuant och hånfullt, var fredsrörelsen håller hus. Det undrar vi också. Var är nyanserna, de bredare perspektiven och analyserna i nyhetstexter, morgonsoffor och radioinslag? 

För oss är det tydligt att många efterfrågar och söker ett annat perspektiv än det som får utrymme i mediedebatten. Svenska Freds bildades i slutet av 1800-talet, i ett läge inte helt olikt dagens, då en majoritet av såväl ledarskribenter som makthavare krävde ökad militär upprustning och att gå in militärt i Norge när de ville lämna unionen med Sverige. Fredsrörelsen avfärdades som “fosterlandsförrädare, osvenska och oansvariga” i sin vädjan om avspänning och dialog. Tack och lov lät den sig inte avskräckas av det, krigshotet avvärjdes efter en massiv insats av civilsamhället i både Sverige och Norge. Ett fredsavtal slöts mellan länderna och Svenska Freds grundare tilldelades Nobels fredspris för sin insats. När Svenska Freds och Norges fredslag 1914 uppförde ett fredsmonument på gränsen mellan Sverige och Norge till minne av 100 år av fred mellan länderna, kallades det av ledarskribenter för “ett skammärke över hundraårig dådlöshet”. Om Svenska Freds sades: “De välmenande dumhuvudena äro alltså värre än djävulen.” 

Riktigt så grova är inte påhoppen i nuläget, men de är viktiga att påminna om i ett allt snävare debattklimat där inte bara fredsrörelsen utan även journalister och andra debattörer som ifrågasätter den militära upprustningen, blir oerhört hårt ansatta. Men oavsett hur hårt upprustningshetsens vindar viner står vi fast vid de fredliga alternativen. 

“Diplomatin är vår främsta försvarslinje” slog utrikesminister Ann Linde fast i utrikesdeklarationen 2020. För att vara den främsta försvarslinjen är det oroväckande tyst om denna oerhört viktiga och effektiva metod för att bemöta militära hot.

Agnes Hellström, Ordförande för Svenska Freds och Skiljedomsföreningen

20/1 2022.

Tips på vidare läsning:

En artikel från 2017 som återaktualiserats som berör Svenska Freds roll, verktyg och metoder i fredsbyggandet: VI FÖRÄNDRAR VÄRLDEN DÄR VI HAR BÄST MÖJLIGHET ATT GÖRA DET

Svenska Freds samlade artiklar och och arbete på temat: HÅLLBAR FRED OCH SÄKERHET