SVAR PÅ INSÄNDARE: Förbud skulle göra det skamligt att utveckla mördarrobotar

Svar på insändare i DN 7/5 2024.

Som svar till vår insändare skriver Andreas Wadström att det är utopiskt att verka för ett förbud mot helt autonoma vapensystem eftersom det finns för många utmaningar för att kunna säkra efterlevnaden.

Vi håller helt med om de utmaningar som Wadström redogör för i texten. Det kommer att bli svårt att kunna verifiera om vapensystem är autonoma, speciellt om de som innehar vapnen inte är villiga att tillåta inspektion. Det är en av anledningarna till varför vi vill se ett förbud. Så att de ansvarsfulla staterna kan se till att förhindra spridningen av dessa vapen genom att begränsa deras utveckling.

Wadström förespråkar ”alternativa tillvägagångssätt” och ”robusta internationella normer och regler”. De utmaningar och problem som Wadström presenterar försvinner dock inte med svagare reglering. Istället lämnar ett svagare regelverk öppet för de som vill utveckla vapnen att fortsätta göra det. 

Skribenten tar upp meningsfull mänsklig kontroll som en viktig princip. Detta är också ett centralt begrepp för alla som, med oss, agerar för ett förbud. Vi menar att regelverket måste utgå från att en människa finns med i beslutsfattandet när ett mål identifieras och attackeras. Finns inte detta vill vi att vapnet ska förbjudas. Förbud ska även gälla för autonoma vapen som agerar mot personer. Autonoma vapen som agerar mot objekt vill vi ska regleras.

Vi skulle också gärna se en lösning utan några som helst utmaningar. Men det finns ingen form av avtal eller reglering som skulle försäkra att illvilliga aktörer garanterat skulle stoppas från att inneha dessa vapen. Särskilt inte om de fortsätter att utvecklas som de gör nu. Ju längre utvecklingen går, desto större blir dessa risker. Tyvärr kan inga lagar eller regler garantera efterlevnad, men det är det bästa verktyget vi har. 

Vi vill precis som Wadström se en robust internationell norm mot autonoma vapensystem. Normer byggs dock inte genom förslag, de byggs genom starka internationella avtal. Vi har svårt att se att en svagare reglering skulle bygga en starkare norm.

Internationella förbud, som till exempel förbuden mot klustervapen och personminor, har genom åren skapat internationella normer som påverkat även de aktörer som inte har skrivit på förbuden. Normerna har gjort det skamligt att använda och utveckla dessa vapen och bidragit till att marknaden försvunnit. USA har till exempel inte skrivit på någon av förbuden men ändå minskat sin användning och produktion av dessa vapen sedan de förbuden trädde i kraft. Förbuden har också minskat risken att vapnen används av icke-statliga aktörer. 

Vår fråga blir: hur ser de alternativa metoder ut som inte kommer med de utmaningar skribenten lyfter? Hur kan styrdokument försäkra verifikation och efterlevnad på ett sätt som förbud inte kan göra? Hur ska dessa robusta normer skapas om inte genom ett förbud? 

Kerstin Bergeå, Svenska Freds

Malin Nilsson, Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet