PAX: ATT FÖRSTÅ DET OBEGRIPLIGA VÅLDET – OCH ATT FÖREBYGGA DET

En lång process ligger bakom det extrema våldet, som folkmordet i Rwanda. Genom kunskap om de grundförutsättningar som får människor att se det som försvarbart att ta till extremt våld kan det förebyggas.

Vid vägspärrarna i Rwanda i april 1994 var det ID-kortet som avgjorde om den som passerade fick leva eller dö. Raden som angav etnisk tillhörighet berättade om innehavaren tillhörde den grupp som skulle utplånas eller den som förväntades delta i dödandet.

Från åskådarbänken i tv-soffor världen över framstod folkmordet i Rwanda – där närmare en miljon människor, främst från folkgruppen tutsi, miste livet – som ett obegripligt barbari. Urgammalt hat mellan folkgrupper hade plötsligt blossat upp och urartat i massmord, tycktes det. Också i andra oroshärdar världen över har vi sett hur människors identitet, kultur eller religion används för att motivera mördande och definiera vem som är fiende.

Från den etniska rensningen i Balkankriget i början av 1990-talet till dagens islamistiska våldsdåd dras linjen mellan vän och fiende, god och ond, med hjälp av etnisk och religiös skillnad.

Det är lätt att tro att det är etnisk och religiös mångfald i sig som är problemet och att människors olika bakgrund, språk, kultur eller tro leder till konflikter och våld.

Men så enkelt är det inte. Det finns oändligt många skillnader mellan oss människor – och samtidigt oändligt många likheter. Att språk eller religion och inte skostorlek eller hårfärg får utgöra konfliktlinjer är resultatet av långa historiska processer. Genom sådana processer slutade ”hutu” och ”tutsi” i Rwanda vara beteckningar för socioekonomisk status och knöts i stället till idéer om rasmässig skillnad. Så småningom användes denna skillnad för att mobilisera protester mot en ojämn fördelning av makt och resurser, vilket i sin tur ledde till en uppfattning om att den andra gruppen utgjorde en så farlig fiende att de måste utplånas.

Så gott som alla människor – världen över – brukar hålla med om att det är fel att döda andra. Samtidigt skulle många säga att det finns vissa extrema lägen – om man själv och ens närmaste är hotade och ingen annan utväg finns – då dödande kan bli försvarbart.

För att förstå det extrema våldet under folkmordet i Rwanda eller i andra situationer med krig och massakrer kan den tanken vara viktig att ha med sig. En människa går inte ut och dödar sina medmänniskor bara sådär. Det är en lång process där ledare som kan tjäna på våldet gradvis lyckas övertyga folk om att den enda möjliga och rimliga lösningen är att ta livet av dem som definieras som fiender. I Rwanda deltog hundratusentals vanliga människor i mördandet – vissa med övertygelse om att förintandet av tutsier var helt nödvändigt, många andra av rädsla eller under stark press och några för att kunna tillskansa sig de dödas tillgångar.

Vägen till den punkt där människor börjar se dödande som befogat och ofrånkomligt ser olika ut i olika sammanhang. Men det finns vissa grundförutsättningar som kan vara värda att hålla ögonen på för den som vill förebygga våld.

  • Förtryck/missnöje. I samhällen där makt och resurser är ojämnt fördelade och där vissa grupper ställs utanför, diskrimineras eller drabbas av plötsliga försämringar finns det förutsättningar för att ett missnöje ska gro – något som lätt kan utnyttjas av krafter som vill frammana hat och våld.
  • Mobilisering. Det räcker inte med att resurser och makt är ojämnt fördelade för att skapa konflikt. Det kräver också ledare som organiserar protester och idéer om ”vi” som är förtryckta eller hotade och ”dom” som är förtryckare och hot. Nationalism eller religion är effektiva idéer att använda i denna mobilisering.
  • Brist på förändringsutrymme. När fredliga protester inte hjälper och det politiska systemet är odemokratiskt eller saknar möjligheter för minoriteter att få inflytande kan våld börja framstå som enda alternativ.
  • Avhumanisering. Våld kan verka rimligt om motparten betraktas som ond, farlig och icke-mänsklig. Propaganda från ledare och människors egna erfarenheter av våld kan bidra till detta. I dagens värld kan också sociala mediers ryktesspridning och filterbubblor bidra till den avhumanisering som är en förutsättning för våld.

Arbetet för fred och mänsklig säkerhet måste alltså ske långsiktigt och på många fronter samtidigt. Vi behöver kämpa för att alla – individer och grupper – får tillgång till makt och resurser. Vi behöver utforma politiska system och maktstrukturer som gör det möjligt att verka för förändring utan att ta till våld. Vi behöver skapa mötesplatser och bygga relationer som motverkar fiendebilder och i stället hjälper oss att se och möta varandra som människor snarare än hot. Och vi behöver hitta sätt att motverka spridandet av hatbudskap.

Det här fredsarbetet är inte bara relevant i våldsdrabbade länder långt borta, utan handlar om processer som berör alla samhällen. Både här hemma och på andra håll finns krafter som bidrar till ojämlikhet, diskriminering, polarisering och avhumanisering – men också krafter som vill bygga inkluderande samhällen och mellanmänsklig förståelse.

CAMILLA ORJUELA

Fredsforskare, Göteborgs universitet

Pax nr 4/specialutgåva Säkert, 2018